Vi återvände i år till det lilla gravfältet RAÄ 3 som ligger
vid borgbergets fot med syfte att studera den gravlagda populationen ur en rad
aspekter, inte minst hur gravarna förhåller sig tidsmässigt till verksamheten
uppe på höjdbosättningen – på Runsaborg. Tre resta stenar – ”de tre bröderna” och en fyndtom
stensättning undersöktes. Vid två av de resta stenarna återfanns brända ben
efter begravning. I båda fallen handlar det om en vuxen individ mellan 20-27 år.
Även ben av häst, nöt, får/get och hund förekom. Vid en av de resta stenarna
påträffades en remlöpare i brons med ett unikt utförande i form av två
motställda ansikten och ett rektangulärt bältesbeslag (se tidigare redogörelser).
Fynden dateras till första hälften–mitten av 500-talet e.Kr.

Den undersökta anläggningen A2 i förgrunden. I bakgrunden högen A3. Foto från norr av Lisa Widegren Lundin.

I år har vi undersökt stensättningen A2, en flack c:a 8
meter i diameter stor lämning som var anlagd på en mindre terrass. Som framgår
av planen ligger A2 strax norr om högen A3. Vår undersökning innebar flera
överraskningar och oväntade strukturer.

Stenpackningen som framkom visade sig vara placerad i den
östra delen av stensättningen under en lermantel och ett täckande lager med
fynd av djurben, bränd lera, vävtyngdsfragment, skärvsten samt smidesslagg. Stenpackningen var påtagligt förskjuten i förhållande till anläggningens
mittpunkt. Stenpackningen var enskiktad med en närmast hexagonal form, c:a
3×3,2 meter stor och gravskicket utgjordes av ett brandlager med en urna nedsatt
i en grop. Brandlagret innehöll en förvånansvärt stor mängd brända ben. Fynden
bestod av två gjutna bronspärlor samt ett tjugotal glassflusspärlor, flertalet
röda, en hel del kraftigt eldpåverkade samt enstaka mindre nitar och små
nithuvuden (som platta häftstift) med korta stift.

Stenpackningen framrensad. I bakgrunden syns delar av terrasskanten. Foto från väster av Lisa Widegren Lundin

Lagret med skärvsten och fynd som täckte gravens
stenpackning fortsatte utanför och även under stensättningen. Innan vi
fortsätter med redogörelsen måste vi nämna att terrassen och graven ligger på
lite över 11 m ö h. Den planare ytan innanför terrasskanten är dessutom
ytmässigt begränsad – uppskattningsvis c:a 15×15 meter. I kanterna av ytan
finns även större och mindre block. De topografiska och naturgeografiska
förhållandena talar alltså helt mot att det rör sig om en ”boplats”, en plats
där människor bott. ”Aktivitetsyta” är en variant men är lika diffus i att
karaktärisera terrassen under A2 som begreppet ”boplats” är. Vi vill snarare i dagsläget tolka lagret som
delar av, och ett resultat av, en i tid längre pågående begravningsritual. En
ritual som genererat ”boplatsliknande” lämningar men som saknar i det närmaste
det för boplatser så vanliga hushållsavfallen som keramik och brända ben. Djurbensmaterialet
består i stället nästan uteslutande av obrända djurben.

Under lagret med skärvsten och fynd återfanns ett slags
tramplager som omgav stora delar av stenpackningen och täcker delar av
terrassen. Lagret bestod framförallt av söndertrampad skärvsten och 6 stycken härdar
påträffades i detta lager. Under tramplagret framkom en minst 2 m i d och 0,6 m
djup härdgrop.

Den stora härdgropen innan stenpackningen undersökts. Foto från nordväst av Olle Södergren.

Karoliina Eriksson undersöker den stora härdgropen. Foto från öster av Michael Olausson

Undersökningens praktfynd – en fågelfibula i brons låg strax
utanför kantkedjan på stensättningen och på ovan nämnda tramplager. Fibulan (spännet)
i form av en hukande rovfågel (örn) är tre cm lång och är av den mer kända
fågelfibula- typen, felaktigt kallad ”Vendelkråka”. Det är inte en kråka eller
korp och har troligen inte sitt ursprung i Vendel. Som synes skiljer den sig
helt från den unika fågelfibula vi fann i höstas i smedjan uppe på borgberget.
Ytskicket med ornamentiken är mycket sprött och känsligt och fibulan är nu inne
för konservering. Runsa- fibulan liknar de båda från Lovö och den från Vreta
klosters socken i Östergötland. Som smycke är det ovanligt och uppträder
huvudsakligen i kvinnogravar, i enstaka fall i boplatssammanhang under en
begränsad tidsperiod under äldre Vendeltid. Kan fågelfibulan knytas samman med
den undersökta graven som av döma av fynden representerar en kvinna, trots att
den placerats utanför kantkedjan? Vi anser att så är fallet. Detta är inget man
råkar tappa! Fler liknande exempel med fynd utanför själva graven/stenpackningen
borde uppmärksammas. Lovö-fibulorna har av Bo Petré daterats till senast mitten
av 500-talet e.Kr.

Fågelfibulan. Foto av Lisa Widegren Lundin.

Delar av ornamentiken kan skönjas. Foto av Camilla Hällbrink, konservator.

Avslutningsvis kan vi slå fast att gravfältet RAÄ 3 är
samtida med höjdbosättningen uppe på berget!