När man minst anar det
eller att man ens har övervägt troliga resultat, ramlar man bokstavligt talat
på fantastiska saker, Nåja, allt är relativt men det är det oväntade som gör
det! Det började synnerligen handfast med att vi lade igen och restaurerade
terrassen och schaktet. Av bara farten kunde vi även schakta upp en mindre yta
utanför terrassen. Meningen var att vi skulle avgränsa ett kulturlager som
finns utanför terrass III, hargen. Detta skrev vi om tidigare här på bloggen
och även om lämningarna av ässjor och ett stort antal järnföremål.

I en grop med oklar
funktion som ingår i smedjans avgränsning låg en 3 cm stor fågelfibula i brons
utan ornamentik. Utformningen av kropp och vingar är plastisk, något som är
ovanligt. Till skillnad från de så kallade ”Vendelkråkorna” som oftast har en
mer eller mindre platt yta, en hukande kroppshållning, markerade lår och klor,
saknar Runsafågeln dessa kännetecken. Istället är kroppen närmast rak, endast
huvudet är inböjt mot kroppen. Huvudets utformning, pekar mot att vi har att
göra med ett utförande med inslag av stil I och stil II. En
försiktigt hållen datering utan närmare paralleller och innan spännets
kulturhistoriska proveniens har kunnat ringas in, pekar mot första hälften och
fram mot mitten av 500-talet e. Kr. Vissa likheter finns med enstaka
anglosaxiska sköldbeslag från Kent vad gäller vingens placering. Huvudets
utformning uppvisar flera likheter med föremål i form av en örn från bla
Alamanniskt område i södra Tyskland, Baden-Würtenberg och Bayern. Det finns
alltså fortfarande mycket att arbeta med och reda ut.

Foto: Camilla Hällbrink, konservator